Nu har det gått ca 2 år sen Oliwer blev riktigt akut sjuk.. Hur skulle julen bli? Den firades för 2 år sen på BIVA i Uppsala (barnintensiven). På avdelningen var han den enda som var inlagd, men var inte där han kämpade för sitt liv på intensiven.
Vi fick fira med Oliwer där, som var väldigt fundersam över varför alla var där och hälsade på honom.. Alla kom! Kanske var det sista julen? Vi gick till avdelningen och fick mat och Milio fick träffa tomten där! Så glad
Han så liten, så rädd för sin bror. slangar och pumpar överallt och var kontaktbar små stunder. Han förstod inte, men han var glädjespridaren där!
Han repade sig, kom tillbaka till avdelningen och det rullade på, han kämpade på vidare med att komma upp ur sängen livslusten fanns inte där! Vi gjorde allt vi kunde.
En kväll, en kväll jag aldrig kommer glömma och en bild på min näthinna som aldrig kommer försvinna! Han blev inlagd på intensiven igen, en kväll i Januari. Han blödde inifrån, ingen viste var. Han var på toa och i toaletten fanns bara blod! Snabbt iväg, jag var ensam med honom då. Det verkade stabilt ett tag, sen kom det igen, du ville på toa och sen gick det FORT! Han blödde igen… Han försvann mer och mer ifrån mig. Färgen i hans ansikte bara försvann! In springer flera sköterskor och läkare, gav massa blod och fick efter ett tag stop på blödningen. Han kom tillbaka. Den bilden av hur han håller på att dö mitt framför mina ögon sitter för evigt fastbränt .. Vi ringde hans pappa som snabbt tog sig iväg till Uppsala. Det var en hemsk natt, men han överlevde!!
Dagen efter blir det bestämt att han ska opereras för att se var blödningen kom ifrån. Det visade sig att svampen han fått satt sig på mjälten och det fanns ingenting kvar av den, en sörja som dom fick suga bort. Det hade legat mot tarmen och infekterat den så han lev stomiopererad och den har han fortfarande kvar, även svamp fanns i tarmen.
En dag i slutet av Januari början på Februari tog läkarna oss på krismöte. Allt såg svart ut, fanns inget dom kunde göra! Veckor, max ett par månader fick vi. där bestämdes det att han skulle hem! Jag vägrade låta honom dö på sjukhus, för han hatar att vara där och ville bara hem. Allt ordnades med hemsjukvård och jag fick lära mig allt jag behövde för att klara att ta hand om honom hemma. Jag blev hans vårdare dygnet runt, med hjälp av hans pappa som också kom sen. Skulle han nu dö så skulle han dö hemma och få må bra sista tiden.
Innan allt blev klart med hemfärden, för det är ju inget som ordnas på en dag så kände jag och min älskade Derin att vi måste göra nåt för Oliwer så han har något att se fram emot. sagt och gjort! Hon mailade dom fantastiska killarna (Sami och Ali) I Medina. Dom tvekade inte en sekund, utan bestämde sig på en jobbresa i Dubai att det var nåt dom skulle göra. Nån månad senare var dom på avdelningen på Akademiska i Uppsala och uppträdde för Oliwer med en låt och hängde lite, kollade in hans rum osv. Han fick träffa dom igen sommaren efter på Gröna Lund! Vilka människor, det dom gjorde för våran son kommer jag aldrig att glömma! Så fint och så underbara killar!
Där och då vände det! Dagen efter vi kom hem tog han sina första steg på MYCKET länge. Han satt i rullstol länge, Han började må bättre! Mycket mer hände under tiden och det gick inte fort, en återhämtning som han än idag är i.
Jag och Jonny var mitt uppe i bröllopsplaner när vi bestämde oss för att han skulle hem. Och för mig var det uteslutet att han inte skulle kunna delta, på ett eller annat sätt! Så vi ändrade planerna helt och det gick snabbt! Vi skulle ha gift oss i Juli men eftersom vi fått veta att han antagligen bara hade veckor kvar gifte vi oss istället 29 mars! Utan våra vänner hade det aldrig gått, dom slet som djur för att hjälpa oss färdigställa allt dom redan planerat! Våra fantastiska toastmadamer Alma och Derin <3
Den dagen blev perfekt! Oliwer kunde vara med, hans pappa och familj var med då det var det enda sättet då det var massor som skulle göras med Oliwer, mediciner som skulle ges intravenöst dränage som skulle spolas osv. Det bev en fantastiskt lyckad dag!
Sen blev allt bara bättre, läkare och vi stod som fån och undrade vad sjutton det var som hände, veckorna dom pratade om hade blivit månader! Och som nu blivit ÅR! Han lever på lånad tid…
Nu är allt väldigt osäkert igen och ingen vet hur den här historien kommer sluta.. Efter nyår öppnas nästa kapitel. Då är det strålning, sen får tiden utvisa vad som sker. Pga svampen han haft så har han dåliga njurar så just nu är en trasplanation uteslutet, det kommer han troligtvis inte klara..
Vi tar en dag och en sak i taget. Han har ju överlevt förut! Han har verkligen sett döden i ögonen, spottat och vänt! snacka om kämparglöd!
Det är ju som sagt en förkortad version av allt som varit och är..
Nu är det snart jul igen och återigen sitter man med tanken att det faktiskt kan vara sista julen.. Vi vet ingenting om nånting. Vi kämpar vidare, framför allt så kämpar Oliwer vidare.
Nu måste jag avsluta, det blir för tungt med alla hemska minnen och känslor som dyker upp. Och det blir extra jobbigt när jag är ensam. Bilder kommer jag lägga upp i efterhand, då Oliwer inte är hemma och jag vill att han ska godkänna.
Avslutar med bild från bröllopet 
