Ok. Länge sen jag uppdaterade om allt här nu.

Mitt liv är sjukt kaos just nu, livskris kanske? blandat med sorgen? Ingen aning, vet inte vad som är vad. Jag har varit sjukskriven sen innan jul. Började innan jul med sjukskrivning pga att min rygg kraschade, gick till kiropraktor, sjukgymnast mm. Nu har jag fått träffa en läkare iaf, får se hur vi går vidare med allt om några veckor. Var helt inställd på att gå och jobba efter min julledighet, samlat kraft till att köra på igen!

DÅ nån vecka innan kanske några dagar, jag vet inte när. Har inte koll på nåt just nu så kraschade mitt psyke totalt. Ibland vet jag knappt vad jag heter, vilken dag, förstår inte vad folk säger, ja ni fattar! Ingensting är som det ska, jag brukar vara den som har koll på allt som händer, vilka tider/datum vi ska ha möten eller andra kontakter osv. Stenkoll! Nu har jag 3 almanackor på olika ställen för att kanske lyckas komma ihåg vad jag ska göra dag för dag. Allt är totalt kaos i mitt huvud. Ryggen gör ju också sitt.

Jag tar en dag i taget…

Har funderat mycket fram och tillbaka och står med väldigt ostabilt med en fot på varsin sida om tankarna. Väger för och nackdelar men just nu kommer jag inte fram till något. Jag vet egentligen vad jag vill men vet inte hur det skulle funka. Hade jag bara haft mig själv att tänka på hade jag hoppat ut och testat mina vingar. Börja ett nytt liv. Men nu är jag tack och lov inte ensam så jag kan inte hoppa ut hur som helst. Hara bara sagt det högt till en person, så det känns iaf skönt att inte bära på det helt ensam. Vi får se vart vi landar i det hela.Tiden får utvisa. Jag saknar mina kollegor och mitt jobb väldigt mycket, men just nu går det inte. Och jag är så tacksam för att dom ser mig och ser att det inte går. Det är dom också som pratat mycket med mig att jag måste ta den tid jag behöver för att läka och må bättre. Ingen stress eller något! Så tacksam, för dom!

Sen har vi som familj lite andra uppdrag som är väldigt glada över att vi får möjlighet att göra det! Så länge vi orkar, vill och kan så kommer vi göra det!

Även så oändligt Tacksam för alla som finns runt mig, som verkligen står där stadigt när det stormar ordentligt. Jag orkar ju knappt med mig själv.

Sen har vi det äckligaste jag vet i livet. Alla jävla årsdagar, högtider osv som vi måste ta oss igenom utan Oliwer. I fredags var det 2 år sen han tog sitt sista andetag 26/2 kl 16,20. Vidrigt! Jag vill bara kräkas och skrika ut min ilska!! Hur fan blev det såhär? Hur kan det ha gått 2 år redan?? Det var i mitt huvud kanske en vecka sen… Livet går för fort. Har fått möjlighet att börja på sorg/traumaterapi! Tror jag behöver vara redo för det nu. Speciellt när det gäller jag skrev tidigare om vilken väg jag ska vandra. Och jag måste försöka, jag pallar inte med mitt mående längre, det tär för mycket på både mig och de mina här hemma. Och kanske även på mina vänner som får höra på.

Sen Milio! Min älskade Milio. Vi kämpar med honom varje dag, och han gör såna stora framsteg så jag blir alldeles gråtfärdig av stolthet. Där vill jag inte gå in och berätta för öppet om för hans skull. Han har det väldigt jobbigt nu och jag gör allt jag kan för att vi ska lyckas få det så bra vi kan för honom! Livet för honom är svårt nu. Det gör så ont i mig, och jag kan inte hjälpa honom med det vi har. Så vi är tvungna att ta hjälp utifrån, vilket jag är glad för att vi gjort! Det kommer bli så himla bra till slut, det kommer ta tid det med men det får det göra om slutet blir bra är det värt allt!

Även så oändligt Tacksam för alla som finns runt mig, som verkligen står där stadigt när det stormar ordentligt. Jag orkar ju knappt med mig själv.

Jag har lärt mig lite nu under tiden jag varit hemma att det är ok att gå undan när man känner att det är för mycket, har aldrig känns att det skulle vara ok av nån anledning! Nu kan jag gå upp, lägga mig i sängen och bara lyssna på ljudbok eller nåt och bara vara själv. Och att det faktiskt ÄR ok.