Idag är jag helt tom.. Jag saknar Oliwer så jävla mycket. Jag känner inte så mycket idag förutom det, en saknad så stor så jag inte orkar känna och en ångest som inte går att beskriva.

Jag jobbar en hel del, mycket för att jag inte orkar tänka så mycket. När jag är ledig mår jag inte alls så bra, rutiner kommer ur balans. Jag har fått ett nytt jobbuppdrag som jag går in i med hjärta och själ! Ett uppdrag som är en del av en stor dröm jag har haft väldigt länge gått i uppfyllelse. Går inte in på så mycket mer än så just nu men jag är så tacksam för det uppdraget!

Livet rullar på och jag hinner inte med att tänka så mycket, men idag kom det över mig att Oliwer är död. Han kommer aldrig in genom dörren igen, jag får aldrig höra honom skrika när han spelar, aldrig mer. Det har jag ju vetat hela tiden men ibland kommer det över mig extra hårt. Nånstans i mitt inre så tror jag att han ska komma in genom dörren, att han bara är hos sin pappa extra länge. Han kommer hem! Men så kommer dom här dagarna där jag tar till mig att han faktiskt är död! Och dom dagarna är så jävla grymma, jag vill inte vara med. Jag vill bara gömma mig för allt, alla känslor, alla tankar, ALLT! Den tomhet jag känner är fruktansvärd. Jag vet knappt vart jag ska göra av mig själv i den otroligt starka ångesten jag bär på dom här dagarna… Saknad, ångest och tomhet. Jag vill bara skrika rakt ut men det kommer igen skrik, det fastnar i bröstet och som ger mig den kraftiga ångesten.

Vi planterade en japansk lönn brevis hans gravsten. Ett träd som han är med i sin grav och ger liv till. På det sättet kommer han föralltid att leva vidare med oss.

Milio påminner så mycket om sin bror så det är läskigt! Han beter sig på exakt samma sätt som Oliwer gjorde.

Snart fyller mitt lilla älskade hjärta 10 år! Helt galet att han funnits med oss så länge. Utan honom vet jag inte vad jag hade gjort. Det är ju för honom jag måste hålla i och inte falla isär.

Älskade Milio!