Jag springer, springer så fort benen bär mig! Jag springer från smärtan som kryper sig på allt mer, jag märker hur kroppen börjar kämpa emot. Jag vill inte känna den smärta jag vet finns där inne.. Jag är för rädd, för rädd för att inte kunna komma ifrån den igen. Jag kommer fortsätta springa, men en dag tar ju orken slut och jag vet inte hur länge till jag kommer orka springa.

Andas för att inte falla!

Allt går så bra nu! Jag har ett jobba jag trivs på så himla mycket, jag ska snart börja studera på halvtid. Målet med det är att tids nog bli utbildad undersköterska. Det får ta den tid det tar jag förstår det, men för att orka fortsätta så måste jag hålla igång för om jag stannar upp så tror jag inte att glöden kommer tillbaka!

Hur bär man sig åt? Jag vet verkligen inte.

Jag börjar få mer och mer ångestattacker, tack och lov inte så ofta men när dom kommer så är dom inte roliga! Och dom kommer när jag är ensam. Det är när dom kommer som jag inser hur sjuk jag var tidigare, när jag levde med det varje dag!

Sen har jag så otroligt dåligt samvete för att jag inte åker till graven så ofta! Oliwer förlåt! Men jag känner bara en sån otrolig ilska när jag är där. Jag är så arg, på honom, på mig, på allt! Fan att vi inte kämpade mer tänker jag, men så kommer insikten att vi inte kunde kämpa mer. Det gick ju inte.. Och jag är så arg för det! Smärtan över att han är borta, det är det jag springer ifrån.. Jag vågar inte stanna upp…

Dom sa att tiden läker alla sår, jag säger att ärren kan bli värre.

Fan vad jag saknar honom!