Nu ett år efter hans bortgång så känner jag en ganska stor tomhet, allt försvann ju med honom. Jag saknar sjukhusen, jag saknar hans sköterskor, han läkare som jag hatälskade, vi kom ju att stå ganska nära eftersom vi haft i stort sett samma personal i 11 år. Men jag saknar dom, att inte längre ha kontakt med det liv man levt i så många år känns tomt. Jag vill inte ha tillbaka det livet för att jag vill inte ha all den smärta Oliwer fick utstå i alla år, och även vi alla runt omkring honom.

Jag saknar alla turer till Eskilstuna där vi byttes av med hans pappa. Jag saknar dom! Hans pappa, farmor och farfar som han älskade så högt och vi har alltid haft en fin relation. Nu är kontakten inte lika tät men den finns såklart och det är jag så tacksam för <3 Vi ses ibland när dom kommer till graven och hälsar på vår Ollie.

Såklart saknar jag allt som hade med Ollie att göra, men jag trodde nog aldrig att jag skulle sakna sjukhusen så mycket som jag gör. En av undersköterskorna har jag lite kontakt med i och med Annikas minnesfond.

Milio pratar ofta om att han saknar Uppsala, han fick vara med när vi hade vårt sista möte med läkarna där efter han gått bort, hängde på lekterapin en stund. Han vet ju inget annat liv han heller än att leva i sjukhusmiljö och med sjukdom dygnet runt, aldrig veta hur en dag skulle se ut eller om jag var hemma när han kom hem från skolan. För vi kunde aldrig veta hur dagen blev. Nu lever vi ett liv som dom flesta med jobb och skola, Milio måste gå till skolan trots att det går magsjuka och andra sjukdomar som han aldrig kunnat göra tidigare då det kunde innebära att Oliwer blev jättesjuk. Svårt för Milio också att förhålla sig till allt nytt som ska vara det “normala”

Han har det inte lätt vårt lilla hjärta och det gör så ont i mig att han har det så jobbigt. Älskade barn vad jag älskar dig <3