Aldrig mer får jag hålla dig i handen
Att aldrig mer få höra dig prata, skratta, sura, skrika, prata, vara med dina vänner
Aldrig mer få ha dig nära, kramas, bråka, tjata, aldrig få ligga brevis dig och ha våra djupa natt samtal.
Ändå känns du så nära
För du kommer ju snart hem igen, visst?

När jag tänker tillbaka på dagen du dog så är det som 1000 knivar hugger mig i bröstet.. Det gör så ont för då kommer det ikapp att du faktiskt inte lever längre…

Saknaden är olidlig, men jag kan inte sörja. Det är som att det sitter fast!
Jag kan ju inte sörja nån som inte är borta? Jag vet ju att han är död, kommer aldrig mer hem. Han var ju borta hos sin pappa mycket så det känns ju som att han snart kommer komma hem till oss igen…
Det är ensamt utan honom, han var ju hos mig dygnet runt i stort sett när han var hemma.. det är tomt nu.

Livet går vidare och det är så konstigt! Jag flyter bara med och går på nån autopilot typ.. men det går och jag försöker mitt bästa varje dag. Helt sjukt att man ska behöva leva vidare utan sitt barn! Vart är rättvisan i all det?

På fredag är jag klar med min kurs.. och jag kommer iaf bli godkänd och det är det viktiga! Jag har fullföljt något som jag påbörjat.. Vilken bedrift! Så kort tid efter Oliwers bortgång och jag har klarat av att plugga, helt otroligt ju.
På måndag fortsätter jag med en ny kurs som jag kommer läsa under sommaren, också på distans.
Sen kanske det är en praktikplats på gång! Det känns spännande..

För er som inte vet så har jag bestämt mig för vad jag tror att jag vill jobba med. Efter Oliwer gick bort och jag (vi) planerade hans begravning så hände nåt i mig.. Det var så himla givande på något konstigt sätt. Det var det sista jag gjorde för mitt barn, att se till att han fick en värdig begravning.
Så det vill jag fortsätta med! Så jag vill bli begravningsrådgivare.
Jag är klar med att jobba inom vården. Något som jag alltid trott att jag vill göra, men efter allt som hänt nu så är jag så klar med det!
Jag kommer ju jobba med människor men på ett helt annat sätt, och det känns jättebra.

Kärlek
Emma