Vill du följa med på min resa?
Jag ska ge mig ut på en resa, en mental resa som tar mig till att börja tycka om mig själv.
Hur ska jag komma dit? Det har jag inte den blekaste aning om. Det enda jag vet är att jag vill leva ett liv där jag känner att jag får må bra (så bra det går iaf med tanke på det liv vi tvingas leva med sjukt barn). Att jag är lika mycket värd som alla andra..

Jag tog iaf det första steget dag och tog upp det med min kurator. Som är en fantastisk människa som jag träffar en gång i veckan. Så vi ska börja ta tag i min självkänsla!
Det här kommer ta tid känner jag, många många år att gå igenom och gräva i.

Har ni tips på hur man går tillväga? Hur tycker man om sig själv?

I min bubbla så är inte jag värd att må bra, jag kan inte känna att jag tillåts att skratta och ha roligt, jag är inte värd att ta hand om mig själv för jag sitter ändå bara hemma själv och “inte gör nåt”, jag tillför inte speciellt mycket, är en dålig förälder och fru, vän.
Inte mycket är roligt, träffa folk tar mer än vad det ger. Jag är mest likgiltig inför det mesta.

Men jag gör mitt bästa varje dag, för jag måste ju! Jag har ju mina barn som jag, jag tar mig upp ur sängen och får iväg barn till skola och efter det (om det inte är planerade behandlingar, prover, sjukhusbesök eller annat) så är det tomt. Jag är som ett tomt skal, ensam och tom. Det bästa jag kan göra för att inte känna så mycket är att sova. Det känns som att jag är fånge i mitt hem, jag kommer inte ut, jag orkar inte kämpa mot mina demoner.
Utifrån kan jag tänka mig att jag ses som lat, soffpotatis, bekväm mm. Det är iaf vad jag tror. Om så är fallet så får det väl vara så, men om ni kunde se att det faktiskt ligger bakom det än att vara lat och bekväm…
Väggen jag sprang in i för ca 2 år sen var så jävla hård och jag kämpar varje dag för att komma tillbaka, frågan är hur jag lyckas?
I dom bästa perioder kan jag jobba lite. Men mitt jobb är att alltid vara redo för att få hem en son som inte mår bra! OM han ens kommer iväg.

För några veckor sen fick jag veta att jag har ett kraftigt diskbråck i ländryggen som förmodligen kommer kräva operation, så just nu går all min kraft åt till det. Jag kan inte göra så mycket mer än att ligga för det är det enda som lindrar, men även där så försöker jag hela tiden att tillföra nånting hemma.
Så innan jag kan ta tag i nånting annat på riktigt så måste jag bli av med den här sjuka smärtan! Familjen fick åka till Sälen utan mig, den här gången lyckades jag lyssna på min kropp som bara skrek att få vara hemma, och här sitter jag nu ensam i en lägenhet som jag bara vill ut ifrån. Men jag behövde det! Få tid att tänka och vila, bara få vara ifred. Tyvärr går det inte att vila bort smärtan och jag kommer vara samma tråkiga Emma när familjen kommer hem. Men jag har fått tid att reflektera över livet och vad jag vill!

Varje dag är en kamp mot mina demoner, en kamp jag aldrig lyckas vinna. Men ibland så lyckas jag! Och då har jag kommit iväg och gjort nåt för mig själv och jag har vågat gå emot. Sen tar det såååå lång tid att komma dit igen.

Men det är det här och mycket mer jag måste börja jobba med nu! Jag är faktiskt värd mitt liv, värd att leva det som jag vill! Ta mina egna beslut och göra det som känns bäst för mig, som alla andra. För mig och min fina lilla familj!

Kom gärna med tips och trix..

Nästa gång jag skriver kommer jag berätta mer om hur det går för Oliwer, vad som hänt och var vi kommit i hans behandling osv! Där kämpar vi varje dag för att vinna ett krig mot cancern!

God natt vänner <3